Uppdatering: Jag skickade texten till Tommy Westerlund, fick också ett svar som han betonade att var privat och inte skall spridas vidare. Det innehöll egentligen inget nytt och han tyckte nog inte att min kritik var befogad.
Tommy Westerlunds ledare i Hufvudstadsbladet 16.04. visar på en enorm okunskap om läget i Mellanöstern och ett förakt för Israel och dess demokratiskt valda ledare.
(Ledare: Nu testas Bidens grepp om Israel – hämndspiralen måste brytas)
Efter att Iran attackerat med 170 drönare, 120 ballistiska missiler och 30 kryssningsmissiler, med en gemensam sprängkraft på över 60 ton, har han inte ett ont ord att säga om Iran. Han riktar all uppmärksamhet på Israel och kräver återhållsamhet. Vad Israel gör blir avgörande för hur det hela utvecklar sig, skriver han.
Jag frågar mig: varför var det inte avgörande för hur det utvecklar sig när Iran anföll Israel. Är det igen bara Israel som har ansvar för hur situationen utvecklar sig?
Samma tankegång har vi sett när det gäller kriget i Gaza. Hamas har inget ansvar för vad som hänt och händer, nyhetsmedia har mer eller mindre glömt bort att de existerar.
"Riskerna är enorma och det borde också Israels premiärminister Benjamin Netanyahu känna till. Men bryr han sig? Lyssnar han på omvärlden? Eller tänker han bara på vilket drag som vore bäst för hans egna politiska framtid? Förverkligar han sina extrema koalitionspartners våta dröm att äntligen få slå till direkt mot Iran?"
Det här är inget annat än förakt för demokratiskt valda ledare. Netanyahu är långt i från en perfekt ledare men han är ingen diktator. Han gör beslut som gäller kriget tillsammans med sina närmaste medarbetare i regeringen. I gruppen ingår också Benny Gantz från oppositionen som medverkat i regeringen sedan Hamas anföll Israel i oktober. Netanyahu har sina svagheter men att antyda att han bara tänker på sin egen politiska framtid när nationens existens står på spel är osmakligt.
"Än en gång har stridande parter i Mellanöstern gått in i den eviga hämndspiralen som drivs av attack-vedergällning-attack-vedergällning – i all evighet. Den omöjliga frågan som varje gång uppstår är vem som började? Den som försöker bena ut det tvingas antagligen gå år, decennier, ja till och med sekler tillbaka och ändå blir svaret inte entydigt."
Här kommer okunskapen fram tydligt! Iran blev Israels fiende när ayatollorna kom till makten. Deras religiösa övertygelse är att Israel måste förintas. Denna målsättning har politiska, religiösa och militära ledare upprepat i tiotals år. Därför är Israel också så bekymrad över att omvärlden inte tar Irans utvecklande av kärnvapen på fullt allvar.
Iran finns mer än 1000 km från Israel och de båda folken har ingen gemensam gräns, alltså ingen gränskonflikt eller dylikt utan det är Israels vara eller inte vara som är konfliktens kärna.
"Veckoslutets robotangrepp mot Israel är enligt Iran en vedergällning för den attack som riktades mot Irans konsulat i Syriens huvudstad Damaskus för två veckor sedan. Allting tyder på att den utfördes av Israel och den resulterade i ett dussintal döda iranier, bland dem några högt uppsatta militärer."
I attacken mot Damaskus dödades 7 officerare (inte dussintals) bland dem generalen Mohammed Reza Zahedi, som deltog i planeringen av Hamas attack den 7 oktober. Officerarna tillhörde revolutionsgardet som finns på plats i Syrien och har ansvar för Irans operationer utomlands där de samarbetar med Hizbollah i Libanon, Islamsk Jihad och Hamas på de palestinska områdena och houthierna i Jemen.
"Nu gäller det att få parterna att ta sig ur hämndspiralen som drivs av vedergällningar och hämnd, innan det är för sent."
Som jag redan nämnde det är ingen hämndspiral. Irans målsättning är att förinta Israel. Hittills har de använt terroristgrupper i olika länder för att angripa Israel men nu har de gått ett steg längre. För att detta inte skall upprepas anser många experter i Israel att man måste slå tillbaka tillräckligt hårt för att Iran inte skall upprepa sin attack. Vad, hur och när är sedan en annan fråga. Alla är nog medveten om riskerna, speciellt israelerna eftersom det är de som är måltavlan. Men i den omgivning som Israel finns är det faktiskt också en risk att inte slå tillbaka.
"Ju mer ljuset nu riktas mot en konflikt mellan Iran och Israel, desto mer faller den humanitära katastrofen i Gaza i skymundan och glömska. Det kan också vara en drivkraft för Netanyahu att trappa upp konflikten med Iran eftersom det skulle ge honom möjlighet att samtidigt i lugn och ro fortsätta kriget mot palestinierna."
1) Israel för inte krig mot palestinierna utan mot terroristorganisationen Hamas
2) Om konflikten med Iran trappas upp kan Israel verkligen inte i lugn och ro fortsätta kriget i Gaza. Då har Israel ett betydligt större bekymmer. Här gör Westerlund en logisk kullerbytta bara för att få rikta anklagelser mot Netanyahu. ( det är förresten inte bara Netanyahu som krigar)
Vad gäller den humanitära situationen i Gaza så har hjälpsändningarnas antal ökat dramatiskt under de senaste veckorna och kriget har åtminstone tillfälligt gått in i ett lugnare skede.
"Nu riktas blickarna mot framför allt president Joe Biden. Nu testas styrkan hos Israels viktigaste allierade, USA. Inte i militärt hänseende utan om amerikanerna har makt att hålla Israel i schack.
Vad som helst kan inte vara tillåtet ens för Israel."
Som sagt inte ett ord av kritik mot Iran som utfört ett massivt anfall mot Israel. Däremot skriver han att vad som helst inte kan vara tillåtet ens för Israel, trots att Israel inte på något sätt ännu svarat på attacken. Dessutom tror jag inte att det finns ett land i världen som inte skulle svara på något sätt mot ett anfall av den storleksordningen som Iran utförde. Men Israel får inte uppföra sig som andra stater, av nån orsak är kraven på Israel högre än vad som förväntas av andra.
Det är ett svårt beslut för Israel hur man skall svar på attacken. Det finns många faktorer att ta i beaktande och vi känner knappast till alla av dem. Men när omvärlden hela tiden kräver att Israel inte skall slå till mot fiender som angriper dem då blir det fel, helt enkelt fel.
I Hufvudstadsbladet finns också en bra artikel av Marcus Linqvist: Analys: Hur lyckades Israel avvärja Irans attack? Det här kan Finland lära sig av angreppet
Han har betydligt mera kunskap om läget än ledarskribenten.
